
Med midsommarafton just runt hörnet kommer saknad after alla års midsommarfirande "på landet". Alla presenningar och tält mot regn, bodegan som Charlie envisades med att fixa natten till en midsommarafton då vi bjudit massor med folk och ett hotande regn var i antågande. Alla rundor man tagit från uteplats in till kök och tillbaka med sill, färskpotatis och grillkött. Alla goda vänner som trängt ihop sig hos oss, sjungit snapsvisor eller Internationalen och vinglat hem per cykel någon gång på småtimmarna. Kransar jag gjort och tvingat på barnens hjässor och alla dessa vackra, vilda buketter som lätt låtit sig plockas på tomten - prästkragar, akvileja, lupin, blåklockor, blåklint...Alltid en midsommar som haft en oändlig semester i dörrspringan och den där dagen när sommaren börjar vända i höst och väskorna måste packas för hemfärd till stan känts så otroligt avlägsen. Kommer det att bli samma känsla att bo där permanent?